Är ett leende det du ger en människa du inte känner, när ni säger hej?
Eller är ett leende de du ger en människa när du verkligen är glad över att se den?

Hur vet man vad som är ett äkta leende?
Och varför ler man falska leende så ofta?
Du ler mot en person, men sedan när personen tittar bort slutar du genast att le.

Folk har tagit illa upp när jag gjort detta utan att tänka. Så därför har jag vant mig att alltid le ute med folk. Det har gjort att folk får uppfattningen att jag alltid är glad. Och det är de jag ofta försöker vara. Men ibland orkar man helt enkelt inte.

Jag är en ganska skämtsam person. Skämtar om det mesta.. Men när folk kommer fram och förväntar sig att skratta, när jag inte mår bra.. då kan de dra åt skogen. Att inte ens fråga hur jag mår innan de kommer fram och frågar varför jag inte ler, tycker jag inte om.

Då känns de som att de bara vill skratta på min bekostnad. Jag orkar inte. Ingen människa är glad jämt, inte ens jag.



Det här är en bild när jag är glad på riktigt.


Den här bilden är det inte ett äkta leende på.

Ser ni skillnaden eller är det bara jag som ser den?


Jag vill vara glad, men jag vill inte att ni kommer till mig bara för att få skratta. Jag vill att ni ska bry er om mig, fråga hur jag mår. Fråga hur jag verkligen mår.. Inombords.

Att känna utanförskap.
Att känna sig otrygg.
Att vara orolig.
Är som att vara inlåst.

---

Det är verkligen som att det inte är någon som bryr sig. Min Isabell sover, vill inte väcka mina kära grannar, de ska upp tidigt imorn. lika tidigt som jag.
Men jag kan inte sova. Jag är så otrygg, så jag vågar helt enkelt inte. När jag tänker efter har jag inte känt mig trygg på väldigt, väldigt länge. Jag skulle vilja ha en stor och varm famn att krypa in i och glömma alla bekymmer. Men jag minns knappt vad trygghet innebär.



Jag hatar att jag gick hem idag. Jag greppar min frälsarkrans hårt, låser dörren, sätter på musik och blundar och försöker somna utan att komma in på gammalt beteénde...




"Att må dåligt är en bra början."

http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=5499844


Jag älskar delfiner. Det är mitt favoritdjur och jag har en tatuering som "symbol" för det. Det jag vill komma fram till är att, delfinens leende, är naturens största misstag.


Att delfinerna alltid är glada, är nästan omöjligt.
Är du en människa som alltid är glad, grattis till dig.
Är du en människa som lever i fångenskap och måste underhålla en stor publik varje dag som fortfarande är glad hela tiden, återigen, grattis till dig.
För det är omöjligt.


De här delfinerna, lever i delfinarium.


De här delfinerna, lever i frihet.

När jag var på Kolmården och kollade på delfinshowen, var det en delfin som simmade förbi och la sig på kanten. Jag kollade in i dennes ögon och tyckte mig se sorg. Den såg inte lycklig ut. Den hade ingen glimt i ögat, som en delfin som älskar att leka och busa borde ha. Jag blev själv ledsen för dessa underbara djurs skull.

Delfiner är de smartaste djuret vi har på våran jord. Ta ställning HÄR.


För övrigt var det inte detta jag tänkte skriva om, men hinner inte skriva mer, utan de får bli en fortsättning någon annan dag..



Delfinerna skall leva i frihet, de är så de är skapta.

Ännu en gång, ligger man här och blir deppig. Vill bara supa bort hela livet och dra härifrån.
Jag råkade komma in på min gamla bilddagbok. Det var säkert över ett år jag var inne där sist..
Jag "råkade" kolla igenom gamla bilder. Gamla minnen.. Jag hittade bilder på mitt ex. Texter från min "deprimerade" tid. När jag såg bilder på mitt ex, fick jag ont i magen. Någon stack in en kniv, men inte nog med det, den skulle runt ett par varv också..

Varför blir jag så plågad av allt förgånget? Jag saknar alla mina gamla kompisar. Men vi växte ifrån varandra, det är bara att inse det.. Jag lever inte i nuet, det måste jag verkligen skärpa mig med.


Jag måste leva i nuet och strunta i dåtiden och framtiden. Det är nuet som gäller!

"Ett kort ögonblick övergav jag dig,
men i stor kärlek tar jag dig åter." - Jes 54:7



Jag har haft en hel del att grubbla på den senaste tiden. Frågor som.. Hur ser min tro ut? Var står jag i livet? Hur vill jag leva i framtiden? Hur går man vidare, när det har hänt något man har svårt att ta sig förbi?

Jag har inte funnit något svar. Men igår, så insåg jag, att.. Åh va svårt att förklara. Nä, jag kör bara på, förstår ni inte får ni fråga.

Jo, jag insåg att utan Gud, hade jag inte klarat mig igenom de svåra tiderna i mitt liv över huvudtaget.
"Utan Dig blir hösten för alltid kvar
Utan Dig blir frågorna aldrig svar
Utan Dig är livet ett iskallt hav
Utan Dig, utan Dig"

Jag har inte varit troende jämt. Men i bakhuvudet, har jag nog alltid vetat, att det finns något större och kraftfullare än vad man vill inse. För min del, är detta fenomen Gud. Våran Herre som sitter däruppe på ett moln och styr världen med en järnhand. (skämt åsido.)


Jag är så glad att jag har Honom! Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord, så länge mitt hjärta slår, vill jag leva, leva för dig!

Förstår ni, egentligen hur mycket i erat liv, som ni får av Gud? Han stöttar oss, Han hjälper oss, Han ser oss och Han hör oss. Han ger oss en möjlighet att göra saker och ting bättre.

Den senaste tiden har jag funderat mycket. Jag har sjungit, bett och pratat med andra kristna. Framförallt, har jag slutat svära. Jag har lagt av nästan helt med svärorden. Det är trots bara brist på ett bättre ordförråd..

Igår var det KU. (Kyrkans Ungdom). Vi sjöng lovsång i cirka en timme och bad därefter tillsammans. Sedan pratade vi. Om att leva för Jesus.
Tänk, om man skulle sälja allt man ägde, och bara ge sig av. Gå i Jesu fotspår.. Låta Herren leda oss rätt.

Jag blev riktigt sugen på att göra det. Och kommer göra det i framtiden. Jag pratade med en kompis igår, han sade att jag mer än gärna får åka ner till honom en helg. Bara släppa allt och dra liksom. Och det ska jag nog göra. Det vore otroligt skönt att bara få komma bort och slippa allt hemma på ön.

Skulle du kunna göra så? Sälja allt du äger, allt du har och bara ge dig iväg och följa Jesus. Försöka hitta samma väg som han fann, upp till Herren Gud.


Jag vill göra det. Jag kommer göra det. Jag skall göra det.

Denna helgen var det dags för det första konfirmandlägret. Och jag är helnöjd.
Konfirmanderna är såååå duktiga! De är nyfikna, kritiska och väldigt, väldigt goa. Ett helt otroligt trivsamt gäng!

Jag har haft superkul. Skulle åkt hem i lördags, men det var så ruskigt roligt så jag stannade hela lägret iallafall.
Och det är jag glad för.
Imorses kom de unga ledargänget in 7.30 sjungandes. Jag fick fina dikter och kramar och gos. Jag fyller idag 20 år. Ackackack... Gammal och gaggig minsann!

Det är något visst i att fylla år på läger med kyrkan. Inte nog med att jag för första gången hade mer än 50 personer som sjöng för mig till frukost, utan också att alla är så glada, trevliga och goa mot en. Kyrkan gör mig glad!

När jag kom hem vid 14 så fick jag en kram av min mor, mina systrar och min bror. En man som heter Gunnar hade ringt två gånger (han kommer alltid ihåg min födelsedag!) och mormor samt min andra broder hade ringt. Isabell (ÅH MIN ÄLSKADE ISABELL!) har äntligen kommit hem och vi hade så mycket prat att ta igen.
När Carolajn hade kommit hem från jobbet gick vi över till dem och de hade bakat kladdkaka och myst till det för mig. blir så glad. Mina älskade grannar. <3

Fick jättefina presenter, både av mina vänner och av min familj, men jag tycker inte att presenter är viktigast. Att bara få ha dem i närheten är helt underbart för min del.

18 gick jag hem för att pappa kom hem och vi skulle fira mig. Föräldrarna hade beställt smörgåstårta, den var supergod och vi hade jättetrevligt. Pappa hade köpt champagne och det var hur mysigt som helst. Min brors och äldsta av lillasyrrornas respektive var där och det var en väldigt fin samhörighet.

Mormor och broder ringer och får tillslut tag i mig. En kompis jag trodde glömt mig, ringde och grattade mig och gjorde min kväll.


Kort sagt, att fylla år, är ett oändligt äventyr. Och trots att jag är gammal och grå, är jag nu ett år äldre och väldigt, väldigt lycklig.