Nu tänkte jag dra min berättelse för er. När jag var liten, gick jag i söndagsskola med min dåvarande bästis Emelie. Var med på julspel och så vidare. Sedan när hon började högstadiet och vi slutade umgås så slutade jag också gå i kyrkan, men kände ofta att jag saknade något. Under de åren jag inte gick i kyrkan var jag smått fjortis, skar mig, provade att röka osvosv som de flesta 14-18 åringar gör.

För ett år sedan frågade min kompis Isabell mig om jag ville gå med till KU. Så jag gick med. Och stortrivdes. Där fann jag min trygghet, där fann jag Gud igen. Nuförtiden tror jag. Jag har sett saker, få personer får chansen o se.

Jag tror på spöken, änglar och övernaturliga grejer. Jag såg en ängel en gång, vid ett traumatiskt tillfälle. Det var ganska häftigt.
Spöken skrämmer mig, så därför har jag stor respekt för det.

Men jag är trygg i att tro på Gud. Frågar folk om jag tror, svarar jag ja. Dock så tror jag inte på allt i bibeln.. (Nu har jag inte läst allt i bibeln, därför tror jag inte på allt, kanske att jag tror på allt när jag läst hela bibeln!)

Mitt favoritbibelord, är följande :
"Ett kort ögonblick övergav jag dig,
men i stor kärlek tar jag dig åter." Jes 54:7

Nu är jag kristen och troende. Vissa kallar sig kristna, men tror inte ett dugg på det kristendom innebär. Men det tycker jag är viktigt, att tro. Det är det som får en att vilja leva.


Jag tror att alla föddes med en uppgift. Min uppgift är isåfall att ta hand om andra. Jag mår dåligt, när jag läser artiklar om hur folk far illa i världen. Jag mår ännu sämre när någon i min närhet mår dåligt och inte är lycklig. Därför försöker jag finnas till för andra så mycket som möjligt.
Därför är jag, Rebecka, här på jorden. För att finnas till och hjälpa och ge kärlek till alla som vill ta emot den.


Jag är tacksam för det liv som Herren, min Gud har gett mig. Tack Gud.