Det slog mig häromdagen, hur mycket man kan sakna.

Jag saknar dig, fast det var flera år sedan sist. Jag kan inte låta bli att undra, saknar du mig så som jag saknar dig? Är saknaden psykisk eller fysisk? För jag vet ju att vi inte skulle ha funkat i längden. Vi var för olika. Vi är för olika. Jag kan inte låta bli att fundera på det ändå. Tänk OM vi hade fortsatt. Vart hade vi stått idag? Tillsammans? Hade vi varit vänner? Pratat mer än vad vi gör?

Man kan fundera på det mycket. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det.

Så är det ofta, att man inte ser sakerna för att dem är för nära. Som när du inte ser smöret när det står alldeles framför näsan på dig. Du ser inte godheten förrän du upplever att den inte finns längre.