RMK - Som jag vill
Galen video. Grym text.
Made my day!
Made my day!
Made me glad!
Som jag vill..
Man klagar och gnäller, på dagen och kvällen.
Men idag, finns inga hinder.
Jag känner att allting är fett och jag kan nästan skratta åt allting i efterhand.
För dagar som idag... Kan de gå som de vill för jag mår som jag vill!
RMK & Kompaniett - Som jag vill
Lagom är för lite!
säger "Lagom är bäst", men jag misstycker.
"För de säger 'Lagom är bäst', men jag misstycker.
Lagom är en tillflykt för att det första intrycket,
ska vara propert och bra, jag säger 'tråkigt och lamt', för det var någon som sa att det är så det skall va."
Som ni vet så funderar jag mycket på saker och ting. Just detta uttrycket, "Lagom är bäst" är en sådan sak jag funderat mycket kring. Är det verkligen bäst? För oss som är lite, lite mer än bara lagom då?
Det första intrycket är ju det som lägger grund för resten av relationen. Och precis som RMK rapar i låten så är det för att första intrycket skall vara propert och bra. Och visst, det kan jag förstå. MEN, är det inte roligare, mer unikt och bättre, att vara sig själv, även om man inte är lagom? Blir det inte mer spännande att fortsätta träffa den personen då? Det tycker nog jag iallafall.
"Lagom är för lite så jag satsade stort!"
Lagom är en tillflykt för att det första intrycket
ska vara propert och bra, jag säger tråkigt och lamt för det var någon som sa att det är så det skall va.För de säger "Lagom är bäst", men jag misstycker. Lagom är en tillflykt för att det första intrycke
Stjärnorna finns här!
"Vem är det som bestämmer o man blitt nånting?
Jakten på framgång och succé gör människan blind.
Livet är större än materiella ting!
Du har inget att bevisa för dem.
Bli aldrig nånsin en kopia av nån.
När dem vill visa deras väg, så kan du hälsa att vi följer inte med."
Låten och texten säger allt jag vill ha sagt, tror jag.
"Vill du se stjärnorna? Ta dig en titt omkring."
Som en guldfisk...
"Som en guldfisk, fast i en skål, simmar runt, runt och kommer inget ihåg.."
Ännu en klockren låt som jag vill dela med mig utav.
"I belive in music the way some people believe in fairy tales."
August Rush.
Min favoritfilm sedan några år tillbaka. Den handlar om en pojke, som är bortadopterad till ett barnhem. Men han hör i musiken, att hans föräldrar finns och att dessa vill ha tillbaka honom. Så han ger sig ut i New York City för att följa musiken och hitta sitt riktiga hem. En film om tro, hopp och om hur viktigt det är att öppna sitt hjärta.
Jag får rysningar av denna film. Den är fantastisk. Jag har sett den över 10 gånger, många repliker kan jag utantill. Den är fortfarande lika bra. Lika fantastisk. Lika underbar. Precis samma känsla som när jag såg den första gången, med kass kvalité och dåligt ljud. Jag älskar den helt enkelt.
(Det var denna jag fick hem. Se inlägget nedan eller klicka HÄR)
"The music is all around us. All you have to do, is listen."
En present i förskott...
När jag kom hem idag så såg jag ett kuvert som innehöll en dvd i. Jag funderade på vad sjutton jag hade beställt nu och öppnar brevet.
"Jag vill gratulera dig på namnsdagen, Rebecka, den 17 Maj-2012. Vi såg denna filmen, I filmen sågs de en natt och sedan dröjer det många år innan de återförenas igen. Jag ger aldrig upp."
Jag rördes till tårar. Tårar av dåligt samvete, av glädje samt av lite sorg. Detta var från han jag skrev om i DETTA inlägget. Han som inte känns 100% rätt.
Filmen som låg inuti är min absoluta favoritfilm. Jag berättade det för honom när vi såg filmen. Han tyckte också om den, men han ogillade att jag inte hade den i orginal, utan bara utbränd från datorn, (Jag hittade INGEN butik som sålde den, varken på internet eller live).
Han har alltså ansträngt sig och hittat denna, letat upp min adress och skickat filmen med tillhörande brev till mig. Jag betyder något för någon. Det är en skön känsla, men fortfarande, inte tillräckligt för att leda framåt för min egna skull.
Hade jag kunnat, så hade jag sagt åt mina känslor att börja älska nu. Tyvärr funkar det inte så. Jag förtjänar inte det här, jag gör verkligen inte det. Jag kan inte tvinga mitt hjärta att bli kär. Jag kan inte hjälpa, att jag inte känner mer för denna killen. Så jag får lida av dåligt samvete en stund. Jag får ha lite sorg, för att jag inte kan bestämma min framtid nu direkt. Jag får vara lite glad, för att det finns någon som bryr sig såhär mycket.
"Du är som en vind, lika snabbt som den kom, är den borta igen.
Men den kanske kommer tillbaka.."
Förvirring och hjälpsamhet.
Idag har varit en mycket förvirrad dag. Jag och en klasskompis köpte kaffe på Espresso House, de som står i kassan blir jätteförvirrade och får göra om kunden innan oss, dennes kaffe fyra gånger. Ingen nöd gick på oss, men tråkigt för dem att de missuppfattade varandra så.
På vägen hem kilar jag in på Västtrafik-infon för att fråga hur mycket jag behöver fylla på min kontoladdning om jag skall resa 4 gånger. En kvinna försöker komma in i Västtrafiks bås, för att få kontakt med kvinnan som skall hjälpa mig. Den förvirrade kvinnan förstår inte vart hennes buss står. Jag frågar vilken hon skall åka med, "Orange till Mölndal." Jag visar henne vart på tavlan det står och erbjuder mig att följa henne då jag ändå skall åt samma håll för att komma till min buss. Hon säger "Men varför står det ORAN? Och Frölunda Torg? Jag ska ju till Mölndal!"
"Jo," sa jag. "Bussen går till Frölunda Torg, VIA Mölndal, de står här bredvid. Hela 'Orange' får inte plats, därför är det förkortat" Och visade henne. Hon frågar vart jag ser vilken hållplats den kommer till och jag visar detta också. Jag följer henne och hon tackar så mycket för hjälpen.
Jag blev glad av att hjälpa denna kvinnan. Jag riktigt såg hur glad hon blev. Så visst, blir man gladare om man är hjälpsam här i livet.
Du är vacker som du är...
Jag känner mig så otacksam till livet, som om jag inte förtjänar att få leva det livet jag lever när det finns de som har det så mycket värre. Vem är jag att klaga egentligen?
Jag håller på att gå in i väggen, inte av stress, utan av mina känslor. Det blir en slags stress för att allt jag känner ryms inte i min kropp. Jag vet inte vad jag ska göra.
När jag inte vågar lita på någon så försvinner också tilliten till vänner. Jag håller mig helst i bakgrunden. Och säger man inte ifrån, så blir man bortglömd. Jag vet så väl om det, men ändå vet jag inte hur jag ska bryta isen.
Jag är rädd för precis allting. Jag är rädd för att bli sårad, rädd för stora folkmassor, rädd för att bli ensam kvar och rädd för att aldrig få det liv jag drömmer om.
Jag kan inte låta bli att undra, vilka som skulle bry sig om jag försvann. Vilka skulle minnas vilka kläder jag hade på mig vid försvinnandet? Vilka skulle leta? Vilka skulle ens märka att jag var borta?
Samhället idag är så ytligt och det gör mig ledsen, Man duger aldrig, vad man än tar sig till.
Jag vill verkligen hitta något meningsfullt i livet.
När jag inte vågar lita på någon så försvinner också tilliten till vänner. Jag håller mig helst i bakgrunden. Och säger man inte ifrån, så blir man bortglömd. Jag vet så väl om det, men ändå vet jag inte hur jag ska bryta isen.
Jag är rädd för precis allting. Jag är rädd för att bli sårad, rädd för stora folkmassor, rädd för att bli ensam kvar och rädd för att aldrig få det liv jag drömmer om.
Jag kan inte låta bli att undra, vilka som skulle bry sig om jag försvann. Vilka skulle minnas vilka kläder jag hade på mig vid försvinnandet? Vilka skulle leta? Vilka skulle ens märka att jag var borta?
Samhället idag är så ytligt och det gör mig ledsen, Man duger aldrig, vad man än tar sig till.
Jag vill verkligen hitta något meningsfullt i livet.
Min fråga:
Är det någon som vet vad meningen med livet är? Som har hittat den?
Vad finns det mer? Varför går så många runt och mår dåligt när livet kan vara så fantastiskt underbart ibland? Varför är det såhär?
Hur kommer man ut ur den onda cirkeln?
Är det någon som vet vad meningen med livet är? Som har hittat den?
Vad finns det mer? Varför går så många runt och mår dåligt när livet kan vara så fantastiskt underbart ibland? Varför är det såhär?
Hur kommer man ut ur den onda cirkeln?
"Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag.
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra,
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar."
Sebastian Fronda
Hold me and tell me that it'll all be okay..
"Some days I want to be alone, but most days I just need someone to hold me and tell me that it'll all be okay."
"Some days I want to be alone, but most days I just need someone to hold me and tell me that it'll all be okay."
Dolphin tale
Jag såg denna filmen för ett par veckor sedan. Sedan dess har jag sett den 6 gånger. Jag Älskar den. Det är den bästa Feel-Good-filmen jag någonsin har sett. Jag ryser, bara jag ser trailern. Den är så fantastiskt fin, sorgsen, bra och spännande. Hela kombinationen mellan musik, skådespelare och handling blir helt amazing.
Se den!
Jag vill inte vara rädd..
Varför måste jag vara rädd?
Den ständiga värken i magen. Hur ser det ut när jag kommer fram? Hur är människorna? Jag vill inte återvända. Ändå gör jag det varje dag. Varför? För att jag måste? Varför måste jag? Varför måste jag vara rädd?
"Jag vill inte vara rädd
Varför måste jag vara rädd?
Somliga vet att dom är starkare
än andra
Somliga älskar att slå sönder
en vit tandrad
Somliga lever för att pina varandra
Innerst inne är vi likadana
Jag tror att människor gör så
av gammal vana"
/Kent - Jag vill inte vara rädd (Länk)
You're amazing, Just the way you are.
Jag gillar att sitta vid havet och bara vara. Lyssna på naturens alla ljud. Höra naturens egna under.
Havet, blåsten och vågornas kluckande mot bryggan. Ibland kan man höra en fågel kvittra någonstans i närheten.
Ibland är det som om naturen försöker säga mig något. Att det finns någonting mer. Någonting bättre. Det är när jag sitter där, mitt i naturen, som jag blir varse om det och får en chans att se det.
Man måste ta tillvara på livet, på alla chanser man får.
Det finns mer. Det finns något bättre. Att leva, är det största äventyret av dem alla.
När den rätte dyker upp, då säger hjärtat till & då får hjärnan säga vad den vill..
Jag har idag sagt till en kille som var kär i mig att det inte funkar. Vi har träffats lite och jag tycker om honom, men han är kär och jag får inte till de känslorna. Det är något i min hjärna som inte vill satsa fullt ut och därför fick det bli såhär. Jag hatar att behöva såra folk, men det har känts såhär från första början med honom, så det var jag som lät det gå för långt helt enkelt.
Jag behöver lära mig att lyssna på min magkänsla. Ibland funderar jag på om jag har blivit känslokall. Men kroppen vet så väl när jag kommer trivas eller inte. Så därför är det kroppen som styr mina beslut. Jag vill inte ha någon bara för närhetens skull. Ska jag ha någon nu så skall det hålla längre än ett engångsligg.
Jag har sårat dig och jag är ledsen för det. Men du kan inte övertala mig till att försöka ett tag till. Nu känns det bra igen. Magkänslan är som vanligt, hjärnan är 'som vanligt', hjärtat sitter på rätt ställe. Jag känner väl mest att jag inte orkar stressa fram kärlek. Jag vill att det kommer när det kommer.
Och jag har inget behov av bara närhet. Ska det va' så ska det va' på riktigt.
Jag älskar dig!
Så galet mycket!
Fantastisk video som får mig att gråta.
Att våga stå emot.
Normer, värden, förtryck, fördomar, hat, ondska, alla dessa saker, motstå det med varje tum av ditt väsen.
Att vara bättre eller sämre än andra har ingen betydelse för mig, men att vara annorlunda från andra gör det.
Första gången jag hör denna Fronda, det är tänkvärda texter. Han uttrycker det han ser i vårt samhälle genom sin musik. Och vi genom våra ord och handlingar.
Som vi pratade om innan, gäller att inte vara falsk eller ha en dold agenda. Man ska ha en genuin intresse. Är väldigt social av mig, likt dig, gillar att sprida gläjde. Att se en leende, att värma någon som lider. Einstein sa en gång: "A person starts to live when he can live outside himself".
Känns att det finns oändligt mycket man kan prata med dig. Skulle gärna vilja träffa dig nån dag, hoppas du också vill det.[/QUOTE]
Förtryck, Fördomar, Hat, Ondska, alla dessa saker, motstå det med varje tum av ditt väsen.
Förtryck, Fördomar, Hat, Ondska, alla dessa saker, motstå det med varje tum av ditt väsen.
Normer, Värden,
Förtryck, Fördomar, Hat, Ondska.
Alla dessa saker, motstå det med varje tum av ditt väsen.
Man måste i dagens samhälle vara antingen eller. Du behöver vara antingen en Varg eller Ett får. Du kan inte vara både och. Men, om jag vill vara en vegetarisk varg? Får jag inte det då?
Varför är det alltid så mycket antingen eller? Var sann mot dig själv och mot andra, ha Inte en dold agenda.
"A person starts to live when he can live outside himself".
Albert Einstein
Svensson, Svensson, Tack så mycket..
Att inte våga vara sig själv är för mig oförståeligt. I Sverige finns det en viss stereotyp och vissa normer. Killar ska vara tuffa, kåta och bråkiga, annars är de inte manliga nog att klassas som killar. Kvinnor skall vara smala, rakade, sminkade, lugna och trevliga.
När till exempel killar säger att man skall vara på ett visst sätt.. Frågar man varför, svarar de:
-Du vet, vi är män, vi är såna.
Och visst, jag förstår det. Men det betyder inte att man behöver vara så. Det finns alltid ett val.
Folk som beter sig baserat på samhällets normer eller stereotyper vet om det. De har två val, antingen gör det som samhället säger åt dem, eller så gör dem det inte. Det är alltid upp till en själv.
De flesta har inte styrkan att stå emot samhällets alla kriterier. "Bara döda fiskar går med strömmen." Och kanske är det just så. Att de som inte vågar gå emot samhället egentligen är döda. Inombords så vill de något mer, de vill lyckas med något större.
Man måste sluta förneka och Våga vara rädd. Våga agera. Det är stor skillnad på att vilja göra något och på att FAKTISKT GÖRA DET.
Saknar du någon som visar att det finns alternativ? Det finns mer än såhär. Det är skönare att göra det som känns rätt. Jag sträcker ut min hand till er. Det är upp till dig själv, Vill du ha min hjälp, måste du vara villig att hjälpa dig själv. Är du det, så ta emot min hand.
Den är utsträckt för din skull.
Makten över livet.
En makt som alltid kan utvecklas, som kan alltid bli bättre. Som jag sagt innan, så har vi alla problem. Jag har lyckats uppnå så mycket makt över mig själv, att jag kan leva med mina problem. Kan använda energi på att hjälpa andra, mina vänner, min familj och dig. Tolerans är när du kan leva med dina problem. Svaghet är friktion, du kan antingen låta det försvaga dig själv eller driva dig att bli starkare.
Förresten, tycker inte att du är galen. Du likt alla andra människor, vill bara uttrycka dig. Det är dock bara få människor som får det privilegiet. Våra samtal har gett dig den möjligheten. Förstå att du kommer aldrig att behöva gömma dig från mig, du behöver aldrig skämmas. Du är aldrig ensam med mig.
Och dö ska vi inte heller göra någon tid snart, vi har mycket att uträtta. Mycket att lära oss. Mycket att uttrycka.[/QUOTE]Jag är
Jag är rädd för att leva, men jag är ännu mer rädd för att dö. Jag tror det handlar om kontroll. Om jag skulle ta livet av mig, vet jag hur det går till. (Om jag inte misslyckas med det förstås.) Om bussen skulle krocka och jag skulle dö på grund av det, så kanske jag inte är helt nöjd med livet. Jag kanske inte har hunnit göra de sakerna jag vill göra och jag kanske inte är "Färdig" med levandet.
Men på det stora hela kanske det handlar om makt.
En makt som alltid kan utvecklas, som alltid kan bli bättre. Man behöver Tolerans. Denna toleransen är när man kan leva med sina problem. Svaghet är en konflikt. Man kan låta det försvaga en eller så kan man låta det driva en till att bli starkare!
Men, vi ska inte dö ännu. Det finns för mycket att uträtta. För mycket att lära. För mycket att uttrycka. För mycket att uppleva.
Varför är det så?
Pricksäker och sann text. Varför kan inte fler inse idiotin i sig själva?
Ödets ironi.
Jag anser att jag har en hyfsat tung ryggsäck från min uppväxt. Jag har dåliga erfarenheter från saker och ting. Historian må vara lång och ingenting jag vill skriva ut här, men det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man läser det jag skriver.
Att skriva har blivit min terapi. Jag skriver inte så att folk ser det, det skulle bli för privat och jag vill inte hänga ut mig som en svag människa, även om jag är det.
Folk tar ofta mig förgivet. Jag är nästan alltid glad och om jag någon gång inte är det kan jag ofta få dräpande kommentarer som att jag skulle vara tråkig och sur. Detta för att jag inte är glad vid ETT tillfälle. Det är sjukt. Hur tänker människor egentligen? Det finns INGEN människa som är glad JÄMT. Det funkar liksom inte.
Jag har förövrigt galet svårt för att säga nej. Säger jag nej till någonting så mår jag oftast skit efteråt. Jag får skuldkänslor och panikångest för att jag gör folk "besvikna". Nu blir folk säkert inte ens besvikna för att jag inte orkar/vill göra den grejen, den gången, men detta sitter i mitt huvud.
Jag vill göra så mycket, men jag har inte riktigt kraft eller mod till att göra det. Vart börjar man resan till att rädda världen? Vad finns det mer? Jag försöker verkligen förstå mig på människor och folk som vänder kappan efter vinden, men det går inte. Vad är det för fel på dem som sitter och klagar på saker men vägrar resa på sitt feta arsle och göra något åt det själva? Varför glider allt in på räkskal för dem? Anstränger jag mig för mycket?
Jag förstår verkligen inte, vart finns den goda mänskligheten? Vart finns det andra som tänker som jag gör? Finns det?
