Blev många korta inlägg nu, men jag hittar inte riktigt orden till att beskriva mitt mående.
Jag märker sådana stora kontraster när jag är hemma gentemot när jag är i stan. Jag älskar min hemstad och havet, men jag är så mycket lyckligare i Storstan där jag kan göra vad jag vill. Det blir väldigt påtagligt när jag kommer hem som idag och inte har någonting att göra. Man hinner tänka och reflektera mer och ja.. Saker kommer fram och deppigheten med den. Så det är både bra och dåligt. Nu ska jag snart och sova natten på jobbet iallafall och imorn åker jag hem till storstaden igen.
Att komma hem har sina nackdelar. Ångesten kryper inpå och jag känner ensamheten än mer påträngande än innan. Hur kommer man ifrån det? När kommer tryggheten? Var finner man tryggheten?
Saknaden efter dig är nästan outhärdlig. Var är du? Hur mår du? Vad gör du? Hur kan en människa, komma så nära att jag inte kan släppa tankarna på den? Om du någon gång skulle komma tillbaka, skulle jag bli väldigt, väldigt glad. Annars så räcker det att du vet om att jag tänker på dig. Mycket..
Jag känner mig galet rädd just nu. Rädd för att dö. Allt känns så bra, så de känns som att de borde komma något som tar bort den rädslan. Jag antar att det är därför jag istället blir rädd, för att någonting inte ska kännas bra som allt annat.
Blir galen på mig själv. Varför kan jag bara inte låta mig själv vara lycklig? Varför är det så svårt?
Det slog mig häromdagen, hur mycket man kan sakna.
Jag saknar dig, fast det var flera år sedan sist. Jag kan inte låta bli att undra, saknar du mig så som jag saknar dig? Är saknaden psykisk eller fysisk? För jag vet ju att vi inte skulle ha funkat i längden. Vi var för olika. Vi är för olika. Jag kan inte låta bli att fundera på det ändå. Tänk OM vi hade fortsatt. Vart hade vi stått idag? Tillsammans? Hade vi varit vänner? Pratat mer än vad vi gör?
Man kan fundera på det mycket. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det.
Så är det ofta, att man inte ser sakerna för att dem är för nära. Som när du inte ser smöret när det står alldeles framför näsan på dig. Du ser inte godheten förrän du upplever att den inte finns längre.
Gud är god Mot mig. Han vet vad jag behöver och tillfredsställer ofta mina behov.
Jag pratade med en synsk kvinna igår, hon berättade lite om min skyddsande och jag frågade nyfiket om man kunde kontakta denne.
Jag fick tips om hur man kan göra så nu ska jag försöka.
Om Gud vill att jag återförenas med människor jag saknar, kommet jag göra det. Tålamod är en dygd!
Jag tror jag har gått och blivit förälskad. Vem det är kan jag tyvärr inte berätta, för jag vet det knappt själv. Jag vet vad han har för förnamn, vad hans ålder är och jag vet var han bor, men mycket mer än så har jag faktiskt ingen aning om...
Vi träffades på en anonym sajt. Vi kände oss ensamma och beslutade oss för att vara ensamma tillsammans. Så började en lång mail-session med sena kvällar och tidiga morgnar. Men så en dag i somras, försvann han. Han slutade svara och skrev ingenting på en månad. Sedan skickade han plötsligt ett mail igen och bad om ursäkt för att han inte svarat. Internet hade krånglat och han hade hjälpt en kompis att flytta. Så går tiden igen och sedan blev han avstängd på forumet. Jag vet inte hur länge eller vilken tidpunkt han blev avstängd, så vet heller inte när han kommer tillbaka.
Jag tänker ofta på honom, på alla tankar vi har delat. Alla åsikter vi har haft tillsammans. Allt han vet om mig, allt jag vet om honom. Jag saknar det. Jag skulle inte vilja säga att jag är kär i honom direkt, men han fattas mig, det gör han. Kanske att jag fick en liten crush i honom och jag undrar vart han tog vägen. Jag skulle behöva hans mail just nu. Jag har inte saknat kärlek på länge och jag tror det är för att han kom och fyllde upp någon slags tomhet.
Så galet svårt att förklara, men nu har jag iallafall försökt.
Sjukt skön låt som muntrar upp mig galet mycket för tillfället. Skönt, då jag verkligen inte alls mår bra. Mycket händer och jag borde skriva om det, jag behöver skriva om det. Men just nu behöver jag sömn också. Och sömnen går före. Så lyssna, känn känslorna och bli glad! Det blir jag.
Jag jobbar. Jag har jobbat sedan igår (midsommarafton), till idag. Slutar klockan 10 och firade midsommar på jobbet, vi var på tivoli innan. Vääääldigt mysigt faktiskt.
Jag Har dock inte fått en enda jordgubbe eller hört en enda midsommarsång, men jag har tjänat riktigt bra pengar och mår antagligen bättre än vad alla bakfulla människor som ångrar att de drack de sista glaset igår. Det tycker jag är lite roligt. Hursom helst, jag hoppas ni fått en trevlig midsommar, hur ni än spenderade den.
Jag är människa. Som människa har man tvivel. Jag har tvivlat en stund på livet. Jag vågar inte hoppas på hoppet. På mänskligheten. Nu har jag hittat lite hopp igen, jag hoppas det stannar ett tag, för det gör mig glad.
Detta är en annan sida av mig, en som jag hittat på senare tid. Min kristna sida.
Om min tro på Gud, varför, hur och när. Läs med en nypa salt men ändå med andakt.
Om mig
Så länge jag lever, vill jag leva, leva för Dig...
