Blev många korta inlägg nu, men jag hittar inte riktigt orden till att beskriva mitt mående.
Jag märker sådana stora kontraster när jag är hemma gentemot när jag är i stan. Jag älskar min hemstad och havet, men jag är så mycket lyckligare i Storstan där jag kan göra vad jag vill. Det blir väldigt påtagligt när jag kommer hem som idag och inte har någonting att göra. Man hinner tänka och reflektera mer och ja.. Saker kommer fram och deppigheten med den. Så det är både bra och dåligt. Nu ska jag snart och sova natten på jobbet iallafall och imorn åker jag hem till storstaden igen.
Att komma hem har sina nackdelar. Ångesten kryper inpå och jag känner ensamheten än mer påträngande än innan. Hur kommer man ifrån det? När kommer tryggheten? Var finner man tryggheten?
Saknaden efter dig är nästan outhärdlig. Var är du? Hur mår du? Vad gör du? Hur kan en människa, komma så nära att jag inte kan släppa tankarna på den? Om du någon gång skulle komma tillbaka, skulle jag bli väldigt, väldigt glad. Annars så räcker det att du vet om att jag tänker på dig. Mycket..
Jag känner mig galet rädd just nu. Rädd för att dö. Allt känns så bra, så de känns som att de borde komma något som tar bort den rädslan. Jag antar att det är därför jag istället blir rädd, för att någonting inte ska kännas bra som allt annat.
Blir galen på mig själv. Varför kan jag bara inte låta mig själv vara lycklig? Varför är det så svårt?
Det slog mig häromdagen, hur mycket man kan sakna.
Jag saknar dig, fast det var flera år sedan sist. Jag kan inte låta bli att undra, saknar du mig så som jag saknar dig? Är saknaden psykisk eller fysisk? För jag vet ju att vi inte skulle ha funkat i längden. Vi var för olika. Vi är för olika. Jag kan inte låta bli att fundera på det ändå. Tänk OM vi hade fortsatt. Vart hade vi stått idag? Tillsammans? Hade vi varit vänner? Pratat mer än vad vi gör?
Man kan fundera på det mycket. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det.
Så är det ofta, att man inte ser sakerna för att dem är för nära. Som när du inte ser smöret när det står alldeles framför näsan på dig. Du ser inte godheten förrän du upplever att den inte finns längre.
Gud är god Mot mig. Han vet vad jag behöver och tillfredsställer ofta mina behov.
Jag pratade med en synsk kvinna igår, hon berättade lite om min skyddsande och jag frågade nyfiket om man kunde kontakta denne.
Jag fick tips om hur man kan göra så nu ska jag försöka.
Om Gud vill att jag återförenas med människor jag saknar, kommet jag göra det. Tålamod är en dygd!
Jag tror jag har gått och blivit förälskad. Vem det är kan jag tyvärr inte berätta, för jag vet det knappt själv. Jag vet vad han har för förnamn, vad hans ålder är och jag vet var han bor, men mycket mer än så har jag faktiskt ingen aning om...
Vi träffades på en anonym sajt. Vi kände oss ensamma och beslutade oss för att vara ensamma tillsammans. Så började en lång mail-session med sena kvällar och tidiga morgnar. Men så en dag i somras, försvann han. Han slutade svara och skrev ingenting på en månad. Sedan skickade han plötsligt ett mail igen och bad om ursäkt för att han inte svarat. Internet hade krånglat och han hade hjälpt en kompis att flytta. Så går tiden igen och sedan blev han avstängd på forumet. Jag vet inte hur länge eller vilken tidpunkt han blev avstängd, så vet heller inte när han kommer tillbaka.
Jag tänker ofta på honom, på alla tankar vi har delat. Alla åsikter vi har haft tillsammans. Allt han vet om mig, allt jag vet om honom. Jag saknar det. Jag skulle inte vilja säga att jag är kär i honom direkt, men han fattas mig, det gör han. Kanske att jag fick en liten crush i honom och jag undrar vart han tog vägen. Jag skulle behöva hans mail just nu. Jag har inte saknat kärlek på länge och jag tror det är för att han kom och fyllde upp någon slags tomhet.
Så galet svårt att förklara, men nu har jag iallafall försökt.
Jag jobbar. Jag har jobbat sedan igår (midsommarafton), till idag. Slutar klockan 10 och firade midsommar på jobbet, vi var på tivoli innan. Vääääldigt mysigt faktiskt.
Jag Har dock inte fått en enda jordgubbe eller hört en enda midsommarsång, men jag har tjänat riktigt bra pengar och mår antagligen bättre än vad alla bakfulla människor som ångrar att de drack de sista glaset igår. Det tycker jag är lite roligt. Hursom helst, jag hoppas ni fått en trevlig midsommar, hur ni än spenderade den.
Jag är människa. Som människa har man tvivel. Jag har tvivlat en stund på livet. Jag vågar inte hoppas på hoppet. På mänskligheten. Nu har jag hittat lite hopp igen, jag hoppas det stannar ett tag, för det gör mig glad.
Du som är svag, kom till Hans källa... Drick av vattnet som ger dig liv. Låt all oro och ångest, sköljas bort... I Hans strömmar av kärlek, som djup ropar ut till djup. Ber jag Dig, Kom, Min Jesus, Kom.
Jag fick tips om att blogga och genom kommentarerna se lite vilka man borde ha kontakt med.
Jag känner ju då att jag inte mår så bra, innerst inne, som jag utåt sett vill tro att jag gör. Jag tvivlar ofta, hur hittar man tron utan tvivel? Jag vill leva med och för Gud, men jag får så många problem så det är svårt.
Att våga är en grej jag funderar på, ofta. Hur mycket skall man våga offra? Hur mycket skall man våga lämna bakom sig? Hur mycket av ryggsäcken behöver man berätta för en ny person man lär känna?
Jag inser att jag har mycket att arbeta på och med, men jag vill inte vara ensam om det. Hjälp mig att komma upp ur hålet, Herre var med mig.
Jag känner att jag inte mår så bra, innerst inne, som jag utåt sett vill tro att jag gör. Jag tvivlar ofta, hur hittar man tron utan tvivel? Jag vill leva med och för Gud, men jag får så många problem så det är svårt.
Att våga är en grej jag funderar på, ofta. Hur mycket skall man våga offra? Hur mycket skall man våga lämna bakom sig? Hur mycket av ryggsäcken behöver man berätta för en ny person man lär känna?
Jag inser att jag har mycket att arbeta på och med, men jag vill inte vara ensam om det.
Hjälp mig att komma upp ur hålet, Herre var med mig.
Jag har ju berättat om ängeln som drastiskt kom in i mitt liv. Några veckor senare är den fortfarande kvar hos mig. Vi pratade i telefon runt fyra timmar igår. Vi pratar om allt, från vädret till världen. Det är fint, för det känns verkligen som om han förstår mig. Han vet ALLT om mig, inga undantag. Han har fått höra allting och han står fortfarande kvar vid min sida. Han ger mig glädje och hopp om mänskligheten. Han är omtänksam och det känns som om han bryr sig om mig, på riktigt.
Det är som om jag har fått en ny bästa vän. Ingen som ersätter I, men en som kan finnas där när hon inte kan. Jag måste få leva i denna tiden lite. Tid av sms var tionde minut, långa och intressanta samtal och många, fina mail. Vi vet inte vart den andra bor, inte heller mer än förnamnen. Och det gör det hela lite mer änglalikt.
Så jag lever, men jag tar vara på tiden med ett lån av en ängel.
"Du gav mig allt Ett hjärta kan Du lever kvar i mig Så länge livet ger mig tid Du sa till mig 'Var inte rädd'
Jag fick låna en ängel Som spred sitt ljus i mitt liv I varje andetag."
Jag har stor respekt för havet. Det är så djupt och mörkt, men samtidigt så vackert och lugnt. När jag sitter här, i min ensamhet, kan jag äntligen andas.
Fast det är så djupt, mörkt och stort så skrämmer det mig inte. Jag skulle dö lycklig om jag fick dö med havet bredvid mig. Tack Gud, för att jag har tillgång till det här underbara stället. Hade jag inte kunnat sitta här nu, hade jag varit mycket olyckligare än vad jag är.
Jag är troende. Men även jag tvivlar ibland. Jag har inte världens starkaste tro, även om jag faktiskt har viljan till att tro. När jag var utan tro; - utan tro på livet, utan tro på Gud, utan tro på människor-, så var jag tom. När jag således hittade tron igen så växte den sig starkare. Så behövs det också tvivel, för att känna hur mycket tro det finns när den väl finns där.
Glöm inte att utan tro, finns det ingenting. Man måste tro på det man gör, annars funkar det inte att genomföra. Så behöver man också Gud, för att klara av att tro, för att Våga tvivla. Gud ger oss det, ett val. Vi får lov att tvivla i tuffa tider, för när tvivlena är inte finns längre så växer sig också tron större.
Detta är en annan sida av mig, en som jag hittat på senare tid. Min kristna sida.
Om min tro på Gud, varför, hur och när. Läs med en nypa salt men ändå med andakt.
Om mig
Så länge jag lever, vill jag leva, leva för Dig...