Är ett leende det du ger en människa du inte känner, när ni säger hej?
Eller är ett leende de du ger en människa när du verkligen är glad över att se den?

Hur vet man vad som är ett äkta leende?
Och varför ler man falska leende så ofta?
Du ler mot en person, men sedan när personen tittar bort slutar du genast att le.

Folk har tagit illa upp när jag gjort detta utan att tänka. Så därför har jag vant mig att alltid le ute med folk. Det har gjort att folk får uppfattningen att jag alltid är glad. Och det är de jag ofta försöker vara. Men ibland orkar man helt enkelt inte.

Jag är en ganska skämtsam person. Skämtar om det mesta.. Men när folk kommer fram och förväntar sig att skratta, när jag inte mår bra.. då kan de dra åt skogen. Att inte ens fråga hur jag mår innan de kommer fram och frågar varför jag inte ler, tycker jag inte om.

Då känns de som att de bara vill skratta på min bekostnad. Jag orkar inte. Ingen människa är glad jämt, inte ens jag.



Det här är en bild när jag är glad på riktigt.


Den här bilden är det inte ett äkta leende på.

Ser ni skillnaden eller är det bara jag som ser den?


Jag vill vara glad, men jag vill inte att ni kommer till mig bara för att få skratta. Jag vill att ni ska bry er om mig, fråga hur jag mår. Fråga hur jag verkligen mår.. Inombords.