Varför är det så?
Pricksäker och sann text. Varför kan inte fler inse idiotin i sig själva?
Ödets ironi.
Jag anser att jag har en hyfsat tung ryggsäck från min uppväxt. Jag har dåliga erfarenheter från saker och ting. Historian må vara lång och ingenting jag vill skriva ut här, men det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man läser det jag skriver.
Att skriva har blivit min terapi. Jag skriver inte så att folk ser det, det skulle bli för privat och jag vill inte hänga ut mig som en svag människa, även om jag är det.
Folk tar ofta mig förgivet. Jag är nästan alltid glad och om jag någon gång inte är det kan jag ofta få dräpande kommentarer som att jag skulle vara tråkig och sur. Detta för att jag inte är glad vid ETT tillfälle. Det är sjukt. Hur tänker människor egentligen? Det finns INGEN människa som är glad JÄMT. Det funkar liksom inte.
Jag har förövrigt galet svårt för att säga nej. Säger jag nej till någonting så mår jag oftast skit efteråt. Jag får skuldkänslor och panikångest för att jag gör folk "besvikna". Nu blir folk säkert inte ens besvikna för att jag inte orkar/vill göra den grejen, den gången, men detta sitter i mitt huvud.
Jag vill göra så mycket, men jag har inte riktigt kraft eller mod till att göra det. Vart börjar man resan till att rädda världen? Vad finns det mer? Jag försöker verkligen förstå mig på människor och folk som vänder kappan efter vinden, men det går inte. Vad är det för fel på dem som sitter och klagar på saker men vägrar resa på sitt feta arsle och göra något åt det själva? Varför glider allt in på räkskal för dem? Anstränger jag mig för mycket?
Jag förstår verkligen inte, vart finns den goda mänskligheten? Vart finns det andra som tänker som jag gör? Finns det?
Kommentarer
Trackback
